Egomorsor eller Puckofarsor?
Jag har flera gånger tidigare nämnt föräldraledighet i min blogg, även om jag inte berört ämnet på djupet. Genom att hänvisa till en artikel av Camilla Läckberg fick jag fram en del av mina åsikter, men såklart inte alla - likväl som hon har åsikter som inte till fullo kan jämföras med mina.
Det är en balansgång det där, att lägga nivån i bloggen rätt så att ingen (i min bekantskapskrets framför allt) känner sig utpekad, trampad på osv. Det är aldrig min mening, och mina reflektioner bygger oftare på debattartiklar än reflektioner av min omgivning. Och vad gäller mina vänner så vet jag ju saker mer ingående där, så där är jag inte alls lika objektiv eller bestämd i mina ideologier. Fast jag har ändå åsikter, och starka övertygelser på ett generellt plan. Sån är jag!
Något jag tycker att är något av det viktigaste är att papporna är föräldralediga ordentligt (ej att förväxla med ett "krav" på 50-50). Det finns inget annat sätt som kan göra att pappan till fullo förstår hur den föräldralediga vardagen är. Exakt vad ett barn kräver när man har huvudansvaret för detta, dag efter dag. Hur det - mitt i all njutning - samtidigt är jobbigt och ett evigt meckande för att få ihop allt med tider för mat och sovning - underhållning och stimulans - lugn miljö och trygghet. Hur man hittar balans i tillvaron, hur man gör för att barnet ska må bra och vara harmoniskt. För att inte tala om en förståelse för det eviga plockandet som pågår hemma... till följd av att hemmet går från nystädat till kaos inom loppet av några sekunder. Det finns också många bevis på hur utebliven pappaledighet även sätter sina spår längre fram i form av mindre vabbande osv, vilket alltså ger långt mer konsekvenser gällande jämställdheten än den tid som föräldraledigheten sträcker sig. Detta alltså i ett mikroperspektiv (familjen) - makroperspektivet (samhället) kan jag återkomma om en annan gång.
Det finns många orsaker till att papporna inte är hemma, och de man oftast hör handlar om ekonomi, "möjlighet" att vara borta från jobbet och behov. Den ena argumentet sämre än det andra! (i allra flesta fall) Vad gäller det sista - behov - pratar man ofta om barnets behov av sin mamma. Visst, under den ammande perioden givetvis - men lite senare är pappan såklart en fullt lika trygg hamn för bebisen. Behovet ligger nog i många fall snarare hos mamman, som verkligen vill vara hemma och tar varje chans att göra det. Som inte riktigt släpper in pappan till hundra procent.
Men.
Varför jag skriver det här är för att jag igår kväll läste en artikel i en Mama-tidning (november 08) som hette "Släpp in pappan, Egomorsor!". Bakgrunden var att mammorna fortfarande snittar på 350 uttagna föräldradagar per barn och papporna bara på 58 dagar. Kontentan med artikeln var att det är mammorna som behöver bli bättre på att släppa in papporna, att det är mammorna som är egoistiska och den största anledningen till att fördelningen ser ut som den gör.
Ja, jag kan hålla med till en viss gräns i det här med mammor som väldigt självmant tar all föräldraledighet. Men Herregud! Någon gräns måste det väl finnas? Hur mycket ansvar ska egentligen läggas på mammorna? Papporna har väl för sjutton en egen vilja de också, och är väl de som framför allt behöver stiga fram och berätta hur gärna de vill vara föräldralediga, som bör veta vikten av detta och jobba för att få ihop jobbpusslet så de kan vara hemma i större utsträckning. Först i de fall där pappan säger att de vill vara pappalediga och mamman övertygar dem om motsatsen kan det här ansvaret läggas över på mammorna, och kallas helt egoistiska. Inte förrän då! Och tillåt mig tveka om att detta verkligen händer i särskilt många fall.
En 'lite' egoistisk mamma - och av dessa finns många, och jag räknar mig själv till en av dem - säger sig gärna vilja vara hemma si och så länge. För att man vill helt enkelt. Vill njuta av allt det underbara det innebär att vara föräldraledig, och det så länge man bara kan. Pappan har då två val - att säga "okej" eller att kräva större del av föräldraledigheten. Jag tror att de allra, allra flesta säger okej, och då kan man inte tala om egomorsor utan om pappor som tar ett aktivt beslut om denna uppdelning. På bekostnad av sin tid med barnet, denna underbara första tid, och barnets tid med sin pappa.
I mina ögon gick artikeln absolut ett steg för långt. Allt ansvar varken kan eller bör läggas på mamman. Eller pappan heller för den delen. Utan båda!
Och med detta sagt anser jag oss ha en bra bit kvar, till jämställda förhållanden och ett jämställt föräldraskap. Till det mål som alla borde sträva efter, såväl ur ett mikro- som makroperspektiv. Alla - mammor såväl som pappor. Att det sen är sorgligt att inte alla gör det, utifrån egen bästa förmåga, det är en annan sak.
Tillbaka till jobbet
Men.
I förra veckan kom de - känslorna som jag lite väntat på. Tanken på att det ska bli roligt att börja jobba igen, och en känsla av att jag säkert kommer känna mig mätt på föräldraledigheten när jobbdagen kommer. Och nästan en längtan tillbaka.
Jag satt där med matskeden i handen. Tre tallrikar med påbörjad mat framför mig. En svårmatad dotter och jag som trugande mamma som försökte med alla medel. Med vetskapen om att jag en stund senare kommer tvätta en genomkladdig dotter och samtidigt kladda ner på toaletten och ta reda på detsamma. En kort stund därpå med Ajax-flaskan i handen sanera - ja verkligen sanera - bord, stol och golv. Skölja ur kladdiga matburkar och tallrikar, plocka med disk, försöka återställa kaoset hyfsat. För att några timmar senare börja om igen.
Då kom tanken - Är det det här jag ska göra?
Rätt och slätt.
När jag funderade på det hela ett varv till kom en annan känsla. Jag får verkligen pengar för att vara hemma med mitt barn! Detta samtidigt som jag åker till jobbet för massage och ser fram emot en konferens i Italien. Så då kom känslan av att vara värsta parasiten. Samhälls- och arbetsgivarparasit. Usch och fy! Sån är ju inte jag!
Så - Ja. Där kom den. På ett sätt har jag väntat på känslan, och nog vetat att den ska dyka upp förr eller senare. Och möjligtvis kom den varken förr eller senare utan just när man kunde förvänta sig.
Fast sen. Sen lekte jag med min underbara dotter. Sjöng lite, läste ramsor. Satt på golvet och klappade händerna.`Gosade och pussades lite. Övade med gåstolen och röjde runt. Tog på lite kläder, rullade ut i vårsolen. Gick en promenad och tog en sväng till en lekpark och gungade.
Och jodå - det är klart att det är det här jag ska göra. Njuta livet som föräldraledig, unna mig detta avbrott från jobbvardagen och utan dåligt samvete för något eller någon njuta av hemmalivet med världens underbaraste person. Min fina fina dotter. Bättre finns inte!
Och jobbet finns kvar - i runt 33 år eller så till. Så det kan vänta. I några månader till iallafall.
Fysisk smärta vs. psykisk
Jag har sagt det till H många gånger, att att det finns så mycket känslor som jag önskar att Stella aldrig behöver uppleva. Jag vill aldrig att hon ska känna sig riktigt rädd, eller ensam, utelämnad, trampad på, hånad ..., ja listan kan göras lång. Bara tanken på att hon ska känna den typen av känslor får det att göra ont i mig! Men det är ju en del av livet. Jag kommer aldrig kunna förhindra att hon upplever dessa känslor, likväl som jag själv upplevt dem alla.
Det känns därför som att en av mina absolut viktigaste uppgifter är att lyckas fostra henne till en person med skinn på näsan, sunt förnuft och en styrka i sig själv, så hon klarar dessa situationer, och kanske till och med går ännu starkare ur dem. Det är dock en utmaning som känns betydligt tuffare än att lyckas skydda henne från faror i hemmet. Hur gör man? Jag kanske får fråga mina egna föräldrar om det, för de har lyckats göra det med mig. Vad är hemligheten, mamma?
Apropå näsblod och oro
Min kloka kusin pratar lite om detta idag i sin blogg - inspirerad av en artikel i Allt om barn, och inställningen i hennes familj känns väldigt sund. Givetvis skyddar man från sånt som kan vara livsfarligt, men i övrigt låter man nyfikenhet och upptäckarlust få vara på topp. Det var inspirerad av henne jag inte satte lådstopp på lådorna här hemma, utan istället flyttade om i lådorna så de lägsta innehåller ofarliga saker. Med viss rädsla för klämda fingrar dock... vilket jag fortfarande tänkt försöka göra något åt.
Givetvis kommer man långt genom att låta det sunda förnuftet råda. Kokande vatten är nog min största rädsla, och sedan tycker jag att tippskydd på bokhyllor och grindar för trappor är två av många självklarheter. Här hemma väljer vi också att vara konsekventa vad gäller sladdar och eluttag, även om det inte finns någon risk med uttagen i just vårt hem.
Men i övrigt. När jag var i Asien och luffade runt på egen hand som 23-åring sedan läste jag en bok av Jonas Gardell. I den stod en mening som satte sig på min hjärna, och som jag fortfarande ofta tänker på.
Trygghet skapar rädda människor.
Med det menade han att vi i Sverige är så vana att vara så otroligt skyddade att den invanda tryggheten slår över i rädsla för allt och inget. Det blev så otroligt påtagligt i Asien, då man satt på ett lastbilsflak och skumpade fram genom djungeln helt oskyddad. Men vad skulle kunna hända? Det gick ju inte i 110 direkt, och trafiken var minimal på grusvägarna. Garanterat inte värre än att åka bil hemma liksom.
Jag tog mycket fasta på detta, fast givetvis alltid med stort mått av medvetenhet och eftertanke - att utsätta sig för onödiga faror är ju enbart dumdristigt. Men utöver det finns ingen anledning att gå omkring och vara rädd för precis allt!
Jag tror att detta är en inställning som jag skulle vilja att genomsyrade vår uppfostran av Stella. Även om det kanske kommer innebära näsblod fler gånger.
Hur resonerar ni?
En grym författare och en klok mamma
På en och samma gång. Det är Camilla Läckberg det.
Den här intervjun i Mama är väldigt läsvärd. Jag tycker att hon säger många klokheter, och jag håller verkligen med om så mycket som hon skriver om föräldraskapet.
Jag hade tänkt skriva lite mer om vilka uttalanden jag gillar speciellt och varför, men orkar inte riktigt just idag. Starka åsikter kring det här med barn för mig kan dock till stor del sammanfattas i; Viktigt att barnen lär sig att sova, Jämställdhet, Låt barnet hänga med och bli inte för bekväm samt Våga erkänna dina "svagheter" som förälder och hitta en bra kompromiss istället - var pragmatisk! istället för att slå knut på dig själv för att leva upp till orealistiska krav från omvärlden.
Nedan är några delar från intervjun med Camilla Läckberg som jag gillar - om du inte orkar läsa hela alltså.
Detta är bara några av alla klokheter jag tycker Camilla pratar om i artikeln. En stor skillnad dock är att jag verkligen tycker att bebistiden passar mig - jag njuter fullt ut!
Hur länge var du deppig då?
- Det hängde ihop med Willes sovande. Han kunde bara sova på mig, jag fick sitta blickstilla i soffan. Jag visste inget om förlossningsdepression då, förstod inte vad det var. Men i tre månader var det riktigt illa. Så bestämde vi att så här kan vi inte ha det.
- Jag började läsa Anna Wahlgren och införde hennes sov- och matrutiner. Plötsligt kunde jag få en timme här och där då jag kunde duscha och fixa lite hemma. Det var en sådan lättnad med struktur, och det blev min räddning. Nu för tiden skickar jag alla mina böcker signerade till Anna Wahlgren.
- Jämställdhet är viktigt för mig. Jag har så svårt att se varför en vuxen ska hålla en annan vuxen under armarna. Jag tycker att det är bullshit att kvinnan är mest lämpad att ta hand om barn, även om jag inte tror på millimeterrättvisa - vill Martin jobba mycket en månad drar jag det tyngre lasset, mot att han gör tvärtom när det behövs.
Pappaledighet är en öm punkt för mig, jag tycker det är så fruktansvärt irriterande med alla dessa undanflykter.
- Många kvinnor delar inte med sig av sina föräldradagar för att de är ego, de tycker det är jätteskönt att vara lediga. Men de berövar ju barnet chansen att connecta med sin pappa! Då har man väl inte barnets bästa i åtanke? Och papporna som skyller på att de måste tjäna pengar. Om du inte vill vara hemma med ditt barn, varför då skaffa det?
...
När Martin är pappaledig tänker jag stänga av telefonen. Jag vill att HAN ska säga till mig att "nej, nu gillar vår bebis inte äppelgröten längre".
Du själv då, är du helt ledig?
- Jag är jättedålig på att vara föräldraledig, men jag tror att barn mår bra av att hänga med. De första tre månaderna kan man ta det lugnt, men sen är de mer utåtriktade och då går det bra att jobba lite.
- Vi människor har alltid levt i storsamhällen med många vuxna omkring barnen. Nu ska vi leva i den lilla kärnfamiljen, där ingen har koll på barn och hur de funkar innan de får egna. Det blir lätt en konstig verklighet, där barnen får bestämma. Jag minns själv när jag var liten, hur vi somnade under vardagsrumsbordet på fest - det är positiva bilder för mig. Nu orkar ingen lämna hemmet efter klockan 20. Jag försöker ha med mig barnen, så de inte blir rädda för människor.
Vikt- och längdkurvor
Tänk om man skulle hålla på så till andra vuxna också. Oj vad lång och tjock du är, hur mycket över medelsvensken ligger du egentligen? (Okej, vissa gör det visserligen, men det lär ju mest bara tyda på låg EQ eller nåt.)
Visst kan det vara intressant att veta hur stora bebisarna är, och jag frågar också ibland samma sak. Jag menar det helt utan värderingar dock, och det gör säkert många. Fast om man själv är lite fundersam i att sin bebis är liten eller smal eller tvärtom så skulle man säkert gärna undvika dessa kommentarer, även om de inte är uttalade på något negativt sätt.
I gårdagens inlägg menade jag inte alls att Stella är för smal eller något sådant. Hon hade bara avvikit ganska mycket från sin egen kurva. Och det är ju denna kurva som är intressant, inte någon "normal"-kurva eller så. Vi har en lång tjej, inte så konstigt när både jag och H är långt över genomsnittet... Matdiskussionen igår handlade allra mest om hur jag kunde lägga upp det för att möta hennes uppenbart högre energibehov nu. Dessutom med utgångspunkt i att hon helt plötsligt är hungrig igen på nätterna. Absolut inte för att det är någon fara på taket eller så.
På det stora hela så märks det ju på barn som mår bra, oavsett vikt och längd. Äter glatt, är pigg, utvecklas - då mår också barnet bra! Oavsett hur deras vikt och längd ser ut i förhållande till genomsnittet.
Gilla läget och fånga dagen
Det här är första gången några "större" planer blir grusade för att Stella är sjuk. Det kändes till en början oerhört frustrerande. På samma gång som vi såklart allra mest tyckte synd om henne, så kunde vi inte låta bli att tycka lite synd om oss själva som fick ställa in alla helgens trevligheter.
Men det är det här som gäller nu, kan man ju bara inse. Gilla läget, och göra det bästa av det. Jag måste säga att jag faktiskt är ganska duktig på det.. (fast oss emellan så har H en del att lära ;-)) Vi kan ju inte påverka detta, det är som det är. Så istället för att låta grusade planer och därmed besvikelse gå ut över varandra och bli klagiga så kan man tänka "jaha, en fredagskväll/helg/... bara familjen, vad gör vi då?".
Ikväll fick det bli god men enkel och snabbt fixad mat. Till förrätt kallrökt lax med pepparot- och äppel creme fraiche i lite plockform medan Stella fortfarande var vaken. Sedan ugnsbakad rostbiff med caprese (grym mozzarella!) och haricot verts med olivolja till varmrätt. Ett litet glas rött därtill. Lite kvalitetstid ihop, summera veckan och prata om ditt och datt. Senare Let's dance i bakgrunden, och en sovande dotter och senare halvslumrande föräldrar i soffan. Imorgon kanske vi köper lite färskt bröd till frukosten, och tar en skön förmiddag hemma. Tar en promenad, eller åker på någon liten bilutflykt.
Att vi hellre hade umgåtts med mor & far, bror med sin mysiga familj, firat Arvids 5-årsdag, åkt skidor mm, råder det inget tvivel om. Men när det inte är ett alternativ så tycker jag vi har det mysigt under förutsättningarna. Vi får helt enkelt lära oss att såhär kommer det bli många gånger de närmaste åren. Sen är det bara att bestämma sig för hur man hanterar det. Gilla läget och njuta så gott vi kan, det är iallafall den inställningen jag kommer att ha. För en mysig hemmakväll med sina allra närmaste, det är inte så dåligt det inte. Man ska ta vara på det man har. Det man tycker är en självklarhet idag kanske inte alls finns där imorgon. Fånga dagen må låta klyshigt, men nog sjutton finns det en poäng i det uttalandet. Så ikväll fångar jag dagen, och njuter av att vara med min fina, underbara lilla familj. Bättre blir det (nästan) inte!
En fantastisk man!
Att han är fantastisk och "ställer upp" är många i min omgivning eniga om. Det får jag ofta höra. Väldigt, väldigt ofta faktiskt. Och att han ska vara föräldraledig i ett halvår, det är ju också fantastiskt, säger många till mig.
På något sätt så känns det ofta - för att inte säga i princip alltid - som att lika ansvar och en naturlig, i princip jämställd fördelning hemma förtjänar att mannen höjs till skyarna.
Och missförstå mig inte nu och tro att jag underskattar detta, eller inte uppskattar min man - det är inte det jag vill få fram. Jag älskar honom för detta, och jag skulle aldrig vilja leva på något annat sätt. Jag vill bara uttrycka en liten stilla fundering kring om det finns någon som tänkt samma sak om mig, att jag är lite extra fantastisk som ger min man precis samma (fast ännu mer) utrymme, möjligheter och annat som han ger mig. Jag tror inte det...
2009 är året. Är vi där ännu? I det där jämställda samhället, som väl de flesta väl strävar efter? Möjligtvis hos många i teorin, mer än tidigare. Men ibland skiner det igenom, arvet vi har med oss och fortfarande kämpar emot. Och det inte så lite tydligt....
Med Stella i bilens framsäte?
Jag skulle gärna ha henne i framsätet när jag åker själv med henne, så man har lite mer koll. Nu har det kommit en ny rapport om att det är precis lika säkert som bak, om man kopplar ur airbagen. I vår bil finns en elektronisk variant där man kan koppla bort airbagen själv med en liten nyckel, men vi har tidigare tyckt det känts osäkert att det verkligen ska funka helt hundra och så. Tydligen inte enligt rapporten. När jag nästa vecka åker själv från Dalarna till Stockholm med henne ska jag absolut ha henne fram.
Att övertala hennes pappa borde inte bli så svårt om han läser artikeln. Nedan är ett utdrag och här är den fulla artikeln.
Kommentar:
Barnet fram - även med krutladdningen kvar
Dagens besked från Folksam och alla tunga aktörer är häpnadsväckande. Tidigare har vi på Auto Motor & Sport - och många med oss - hävdat att inga bakåtvända barnstolar ska placeras i framsätet så länge krockkudden (och dess drivsystem) finns kvar i bilen.
Nu är det plötsligt OK. Det räcker med att kunna stänga av krockkudden elektroniskt, säger man i den nya policyn.
- Vi har bytt fot, säger Maria Krafft. Men vi har gjort det efter mycket noggranna studier och teknisk forskning.
Hon säger att ingen olycka skett där avstängda krockkuddar utlöst sedan 1998.
- Och det var med ett gammalt system som sedan länge är återkallat. Nu garanterar bilverkarnas tekniker att det problemet är ur världen.
/Michael Åhman
Välling-Sverige
Vad jag förstått så är det i princip bara i Sverige som välling är vedertaget, eller överhuvudtaget existerar. Jag har aldrig tänkt något annat än att välling är det som gäller för barn som sista mål och på natten. Det är väl ännu en av dessa iakttagelser jag gjort innan barn alls var aktuellt för mig, så jag har sett det och trott att det är det enda som gäller, utan att reflektera över det närmare.
När Stella skulle introduceras till smakisar blev gröt ett naturligt val som sista mål, och på detta har hon visat sig kunna sova utan mat hela natten. Hon älskar sin gröt, och äter alltid mellan 1-1½ portion på kvällen. Men nu när hon är lite större har jag börjat fundera på det här med välling. Jag har tänkt att det väl är det som är ännu bättre, och framför allt smidigare, och att det ger en naturligt lugn avslutning på dagen, då barnet kan varva ned lite med flaskan. Så jag testade att ge henne välling, men det har inte varit någon hit alls. Hon ratar vällingen på samma sätt som hon alltid ratat ersättning (pumpat är det som gäller). Jag pratade lite med vår BVC-sköterska om det här, och hon är inte alls något välling-fan. Hon tycker inte att det behövs då barnet tycker om gröt, och att det är bara i Sverige man äter det och att det inte finns något behov av det, särskilt inte när man fortfarande ammar.
Visst är välling bra, och jag är ingen motståndare till det alls - snarare tvärtom, men när vi nu har en dotter som gillar gröt, glatt dricker massor av vatten och gillar sin morgon-amning, så funderar jag över behovet med det, och om det överhuvudtaget finns någon poäng med att kämpa för att "lära" henne dricka välling.
Jag tänker att ett barn som är ca 1 år äter en ganska "normal" frukost i hyfsat "normal" tid. Så fram tills dess borde vällingen 'behövas" precis när barnet vaknar. Men om man ammar så är ju det ett tidigt första mål, och sedan kan man ge lite gröt eller annat till frukost en eller ett par timmar senare. På kvällen har man gröten som sista mål. Dvs, välling borde inte behövas alls om man kan tänka sig att morgonamma till runt året. Och det kan jag, om Stella vill. Likaså kan det ju aldrig bli aktuellt att gå upp på natten och göra gröt, som det kan bli tal om med välling.
Så... Borde jag (/vi) bara ge upp välling-övandet, och se fördelarna med ett barn som nöjd får i sig det den ska ändå? Att det är lite stökigare att ge gröt som sista mål tycker jag inte att är något riktigt argument, jag menar... så jobbigt är det ju inte att ge det. Det känns lite ego att jobba på det enbart för förälderns 'bekvämlighet'. Och barnet behöver ju ändå tvättas lite innan läggdags....
Näe, som det känns nu så är det nog bara onödigt och i Stellas värld onaturligt att tjata på om välling. Hon gillar ju gröten och då är det kanske lika bra att se fördelarna med det?
Konsten att ta ansvar för sina handlingar
På mitt förra jobb blev vi konstant utvärderade. Efter varje avslutat projekt projekt fick vi veta vad vi gjort bra, och vilka områden vi skulle förbättra. Det kan låta både stressigt och jobbigt, men det var otroligt lärorikt, och man kunde snabbt utvecklas på väldigt kort tid. En av de allra viktigaste sakerna jag har tagit med mig från den här tiden är att ta ansvar för mina handlingar. Det allra sämsta man kunde göra var att försöka skylla ifrån sig, t.ex om något blivit försenat i ens projekt eller så. Jag gillar det, och försöker alltid ha detta i bakhuvudet, givetvis privat men framför allt också i jobbsammanhang.
Den här killen, som körde full och skyllde på Mållgan har nog inte riktigt samma inställning...
Varför jobba på sömnen?
I många mammabloggar avhandlas det här med sömn. Ja, och i andra forum också såklart. Det är ett hett kapitlel, och åsikterna går verkligen isär. Vissa tycker att det är helt fel att påverka barnens sömn, och att vänja dem av med nattmål ska vi inte tala om - det är egoistiska föräldrar som håller på med sånt, är vissa enade om.
Själv är jag av den fulla övertygelsen att bebisarna i olika utsträckning måste hjälpas till god sömn. Vi har såklart inget facit, men jag känner att som vi gjort funkat bra för oss. Vi har tagit det lite stegvis. Började vid 3 månader med att styra upp sovtider generellt, för vår väldigt kvällspigga sessa. Lärde henne kort därefter att somna själv, utan att ammas eller bäras till sömn. Minskade därefter antalet nattmål successivt. Flyttade över till eget rum vid 5½ månad för att vi skulle sluta störa varandra. Hon vaknade av oss lika ofta som vi vaknade av henne... Vid halvåret, när hon kommit upp i hela grötportioner på kvällen, testade vi att inte ge mat på natten alls. Nu närmar vi oss hela nätter som regel istället för undantag med stormsteg.
Man är ju givetvis inställd på att en period av dålig nattsömn är given när man skaffar barn. Så det är inte det som är problemet. Det handlar snarare om hur lång man tycker att denna period ska/bör/måste vara. Jag kände att ett halvår, det är nog ungefär det man får räkna med. När de sen "ska" kunna sova hela nätter så måste ju det vara värt att eftersträva, för såväl bebisens goda nattsömn som sin egen, för att kunna fungera som en bra förälder. Och då känns det väldigt naivt att tro att det bara ska hända helt av sig självt, utan någon som helst vägledning. Sen behöver ju inte vägledning innebära gråt- och skrikmetoder. Det finns andra sätt att lära barn somna och sova själva. Och när man väl är där så är det guld värt.
Givetvis räknar jag med fler bakslag, fler jobbiga nätter och 2 steg fram och 1 steg bak och allt sånt. Men efter en natt som denna, och 3 nätter i rad utan nattmatning, är det svårt att vara annat än positiv och glad. Det är ju sånt som tillräckligt med sömn gör för ens humör!
Grejjen med hissar och nödigt folk
Är det för att de helt enkelt tror att det är en toalett, de tar fel, och gör därför sina behov i den hiss de för tillfället råkar befinna sig i? Eller är det för att de tycker att en hiss, det är ju så vaarmt och så myyysigt, så "får jag välja så tar jag det mycket hellre än ett mer blottat buskage i närheten utomhus"? Eller har de bråttom, de är på väg från ett ställe till ett annat så de tänker att "aaah, här kan jag passa på att slå en drill när inget ser nåt, så har jag det gjort sen". Eller vill de bara att det inte ska synas när de uträttar sina behov, och tycker att en utomhusdrill skulle var förnedrande? (som att inte hinkandet av 7,2-or på en parkbänk är just det...) Eller så är de av den mer otrevliga sorten som tänker "moaaahahahaha, om jag pinkar här så kommer nån småbarnsmorsa och tycker att det luktar allt annat än hallon, det kan de ha, mooahahahaha"?
Min teori är att de helt enkelt tycker att det är aningens bekvämare. Detta går dock inte alls ihop med vad mina manliga vänner anser, som brukar hävda att en utomhus-drill är otroligt skönt och en riktig frihets-känsla, och något de gärna skulle göra mycket oftare tillfälle gavs.
Oavsett anledning så är jag aningens trött på kissdoftande hissar, kan jag villigt erkänna...
Hur låter din teori?
Det här med amningen
Nu tycker jag visserligen fortfarande att det finns en gräns när det känns okej att amma, när det fortfarande fyller ett behov för barnet, fast den gränsen har nog skjutits lite framåt. Den ligger inte kvar på 9 månader längre iallafall, kanske snarare 1 år.
Sen kom då Stella. Direkt hon lades på mitt bröst så började hon leta, och hittade direkt bröstet och sög med riktigt bra teknik för att vara en sån nybörjare. Barnmorskorna var positiva värre. Att det var så pass ovanligt att det funkade jättebra på en gång förstod jag inte då. Det dröjde faktiskt ända tills första träffen med mammagruppen, innan jag fick veta att det varit så för bara en bråkdel av oss. Det var historier om sondmatning, barn som inte ville suga och barnmorskor som slet i brösten på sina egna sätt som alla skiljde sig mot varandra. Ett evigt pumpande i ett kalt sjukhusrum, med tomma platta bröst som ömmade.
Jag hade också sagt att jag hört många som i efterhand förstått att deras barn skrikit så för att de var hungriga, dvs inte fick i sig tillräckligt, och därför hade jag köpt hem ersättning och flaskor, för att kunna testa att komplettera om det var så. När jag väl kom hem ville jag inte se åt de där flaskorna, för nu fungerade ju allt så bra och jag hade insett att det faktiskt kanske inte var så "bara", och det sista jag ville var att ställa till något som faktiskt fungerade bra! Dock testade jag att ge någon gång när Stella var otröstlig, för jag vägrade låta henne vara hungrig. Nu togs dock inte flaskan emot ens då när hon var nyfödd, och det verkade faktiskt som att jag hade bra med mat. För övrigt den eviga frågan man fick "har du gott om mat?". Egentligen en ganska korkad fråga tycker jag, hur ska man veta och dessutom, hur känns det om man inte har det? Och vet man det helt hundra själv? Det kanske räcker med sin egen osäkerhet sådär de första veckorna...
Sen kommer ju jobbigare perioder också. Det kommer några ökningsperioder under de första 8 veckorna som kan vara tuffa att gå igenom. För min del så gällde en lättöl om dagen och mängder av amningste. Samt en bebis som snuttade sig igenom hela vakenpass. Men det var det värt! Dessutom handlade det bara om några dagar, max en vecka, vid varje sådan period, så det vara bara att kämpa sig igenom.
Men iallafall. Amningen fungerade på en gång, och aldrig aldrig hade jag kunnat föreställa mig att känslorna kring den skulle kännas så starka. Jag tyckte det var en helt fantastisk känsla att ge mitt barn mat. Och mitt i detta så är den upplevda känslan av närhet och symbios bara bland det starkaste jag någonsin känt. Det är när jag ligger med Stella bredvid, ätandes, jag tänker att "är jag tokig, ska jag verkligen bara göra detta max en gång till? Jag måste ju ha minst 5-6 barn till!". Ja, sen vaknar jag ju såklart upp ur den tanken minuterna senare, till H's stora lättnad.
Det kanske också var därför jag från början var så uppriktigt sagt rädd för att börja med smakisar. Fast sen fungerade ju det också, och det råder ingen tvekan om att Stella fortfarande ammar mer än gärna. Betydligt mer gärna än hon äter fast föda vill säga. Om en dryg vecka blir Stella 6 månader, och då ska man helst ha fasat in minst ett helt mål mat om dagen. Det kommer vi göra, hon kommer få riktig mat till lunch, och dessutom sin gröt på kvällen. Däremot fortsätter jag delamma så länge det känns bra. Det kan bli till 8 månader. Men det kan också bli längre. Vi får se. Så länge känslan är ömsesidig, och det känns bra. Innerst inne hoppas jag kunna delamma, kanske första på morgonen och sista på kvällen, ända fram till sommaren.
Jag hävdar fortfarande att det är viktigare med ett mätt barn - hur det nu än går till i praktiken - än att amma till vilket pris som helst. Utan tvekan! Jag vill bara skriva ned och minnas mina känslor, och hur mycket jag faktiskt uppskattat amningen. Samtidigt så är jag inte en sån där som bara tänker på amningen som en stund av närhet och sitter och ser mitt barn djupt i ögonen under tiden. Nej, här har SATC-boxen gått i bakgrunden, eller så ligger jag och läser samtidigt eller ja, vad som. Men känslan finns där ändå.
Så ett tag till blir det absolut. Än så länge verkar Stella uppskatta de här stunderna lika mycket som jag. Och det är såklart det viktigaste.
Årskrönika 2008
Eftersom årskrönikan jag skrev häromdagen är av det något mastigare slaget så kommer här en light-variant. Kategorierna blev jag inspirerad till i Sandras mysiga blogg.
ÅRETS HAPPENING: Stellas födelse, 15 juli. En fantastisk upplevelse!
ÅRETS PROJEKT: Bland många (lgh-uthyrning, flertalet jobbprojekt, långväga bröllopsresa, NY mm) är det såklart Bebisprojektet som var det största och bästa. Lång väntan och längtan, en häfitg "resa", och vilket mål sedan!
ÅRETS LÅT: This is the year med Marit Bergman. Den akustiska versionen hade vi som bröllopsvals, och ja, snacka om att detta varit Året med stort Å.
ÅRETS KONSERT: Peace and Love var bäst som vanligt, och allra bäst var nog The Hives tyckte jag. Mycket kanske för att det var första gången jag såg dem.
ÅRETS FEST: Vårt bröllop. Fest från tidig morgon till tidig morgon kan man säga.
ÅRETS RESA: New York alla kategorier! Ljuvliga Costa Rica i all ära...
ÅRETS IDROTTSHÄNDELSE: OS i all ära, men det finns en sport som jag älskar mer än mest - så jag tycker ändå Fotbolls-EM, trots mediokert resultat. Tänk att vi hade biljetter till alla Sveriges matcher men inte kunde åka. snyft.
ÅRETS HURRA: För oss som fick en underbar dotter!
ÅRETS SLIT: Kan sammanfattas i ordet: Packa. Tänker främst på när vi skulle packa ur lägenheten och tänka i 200 steg (till Dalarna, till NY med flygfrakt/syster/oss/.../..., till Costa Rica utan att öppnas innan blabla/till bröllopet men ej.." aaah blir trött bara jag tänker det. Men det var ju ett lyxproblem ;-)) Sedemera pack i för liten bil, men det ledde ju till Årets Köp nedan.
ÅRETS PLAGG: Odd Molly-klänningen mamma postade till NY. Skönast och bäst såväl nygravid som höggravid som ogravid.
ÅRETS BOK: Flyga Drake av Khaled Hosseini.
ÅRETS SKIVA: Håkan Hellströms "För sent för Edelweiss".
ÅRETS KÖP: Ny bil efter mycket snack, kul (trots dålig tajming just i begynnande finanskris)
ÅRETS LYCKA: Stavas S-T-E-L-L-A. Men känslan av total lycka kom också där - när dörrarna slogs upp i kyrkan. Jag och H.
ÅRETS SORG: Har klarat mig ifrån större sådana, vilket jag är oerhört tacksam för. R. Och sjukdom, men det var (är) mer oro än sorg dock.
ÅRETS FÖRÄNDRING: Haha, ja, att två blivit tre märks ju om man säger så... :-)
ÅRETS TV-SERIE: Barnmorskorna.
ÅRETS FILM: SATC - the movie. 145 minuter av njutning. Av platserna den utspelar sig på inte minst.
KOMMANDE ÅRS FÖRHOPPNING: Att jag även nästa år kan summera ett år där jag i princip uteslutande känt mig lycklig, för min skull såväl som för mina närmaste. Och så hoppas jag så mycket på min vän K. Hon vet. Jag hoppas att världsläget blir att kännas lite ljusare, och sen - ja en massa annat sånt, men jag kan ju inte sitta här och önska fred på jorden egentligen...
Så jag hoppas på mycket kärlek och kramar, och lämnar det vid det! Och så hoppas jag att vi kommer iväg till Thailand till nästa nyår. Massor. För min fina lilla familj hoppas jag att vi fortsätter åt samma håll vi börjat och hittar en fin balans mellan egentid, familjeliv, jobb och allt, så vi alla tre trivs som allra bäst med tillvaron. Som en påminnelse till mig själv avslutar jag med en förhoppning om att återkomma i min trivselform, efter ett år där min kropp fyllt funktion åt inte bara mig själv...
Happy 09!
Årskrönika
Bäst
Störst har såklart varit Stellas födelse. Förlossningen i sig var en upplevelse som var helt magisk. Ett tufft race helt klart, men framför allt en helt fantastisk upplevelse. Oförklarlig, oförglömlig. Att vi fått en så fin dotter känns inget annat än overkligt, och det har gjort mig lyckligare än jag någonsin kunna drömma om. Det är verkligen en gåva. Roligast var vår bröllopsdag. 103 gäster - vår familj, våra allra närmaste vänner och släkt - firade oss denna kalla februaridag, och hela dagen var helt oförglömlig och alldeles underbar. Bröllopet följdes av en underbar bröllopsresa i Costa Rica. Därefter landade vi i NY och fick chansen att uppleva världens häftigaste stad under 3 månader.
Sämst
Sämst var en nära sjukdom. Då detta dock gått bra så tänker jag nu på det mer som en påminnelse om att njuta av varje dag, och att det enda som egentligen betyder något är att ha människor i sin närhet, och att dessa får ha hälsan i behåll.
Januari
Bröllopsförberedelserna går på högvarv. I slutet av månaden packar vi ihop i lägenheten och lämnar över nycklarna till våra andrahandshyresgäster, och beger oss till vår tillfälliga boning i ett källarrum i ett stort Lidingöhus. Mina fina vänner dyker upp på jobbet en tidig fredagsmorgon, och drar med mig till Sälen för en fantastisk möhippa under en helg.
Februari
Känner sparkar och gör stora ultraljudet. Jobbar på med hög hastighet för att förbereda på bästa sätt inför vår offsite-placering under våren. Lämnar Kista för väldigt lång tid i mitten av februari, och åker upp till Dalarna. Torsdagen den 14e drar bröllopshelgen igång med urmysig middag med föräldrar + några vänner. Fredagen ägnas åt fix i lokal med mycket hjälp av vännerna. På kvällen kommer en stor del av bröllopsgästerna till mina föräldrar för lite mat, öl och umgänge. Lördag den 16e gifter jag mig med min stora kärlek. Bröllopet oförglömligt och vackert, häst & vagn för alla gäster till festlokalen charmig, fördrinken i kall men vacker omgivning, god middag med fantastiska tal och sedan en fest som inte gick av för hackor. Fantastiskt! På måndagen lyfte planet till Costa Rica. Fartfyllda aktiviteter som linbana mellan träden, trekking, hästridning mm blandas med sol och bad och god mat.
Mars
Anländer New York och vår lilla lägenhet på Upper West, en gata in från Central Park. Finner oss snabbt i vardagen, med jobb (för min del från lägenheten), lunchpromenader i Central Park, shopping, barhäng, god mat på oräkneliga restauranger, sightseeing och umgänge. Skriver in oss hos gulliga barnmorskan Maria Teaiwa på Roosevelt's, som berättar för oss att vi ska få en dotter.
April-Maj
Livet i New York fortlöper, och vi har en helt underbar tid bland blommande magnolior. Magen växer och jag mår hur bra som helst. Går långa powerwalks och går på ruggigt bra gravidyoga på Prenatal Yoga Center på Upper West. Jobbar med ett USA-projekt och åker till North Carolina för workshops. I mitten av maj går jag in i vecka 32, och täcks då inte längre av försäkring i USA, så då lämnar jag Henke och åker hem. Avslutar med en otroligt tråkig händelse i form av att mina föräldrar ej kan komma över som tänkt. Landar i sommarvarmt Stockholm, och tycker ändå att det är ganska skönt när jag väl kommit hem. Nära vännen Karins dotter Emma föds sista maj.
Juni
Lagom till nationaldagen kommer Henke hem, och möts av mig och mina brorsöner på Arlanda. Jag kör slutspurten på jobbet. Den tänkta nedvarvningen blir i princip den motsatta då det är oerhört mycket att göra, och jag jobbar mycket och kör fortfarande USA-projektet med statusmöten varje kväll kl 19. Ganska slitsamt. Firar lugn midsommar i Sätra Brunn. Går på Peace and Love-festivalen sista helgen i juni, och går samtidigt hem från jobbet.
Juli
Går i väntans tider, och mår fortfarande strålande så tar en daglig promenad runt Årstaviken trots en väldigt varm månad. Klockan 04.30 den 15 juli, två dagar innan utsatt datum, börjar jag känna värkar, som direkt är regelbundna. Kommer in till förlossningen 9.30. Klockan 19.20 föds Stella på Karolinska i Solna. Vi kommer hem från sjukhuset den 17 juli. Det är varmt värre i Sverige, och vi tar oss knappt utanför lägenheten, så åker när Stella är dryg vecka upp till Dalarna och spenderar ett par veckor i stugan.
Augusti
Henke börjar jobba. Efter hans första dag säger jag "när jag börjar jobba igen kommer jag nog tycka att det är roligt". Jag tycker att tillvaron är magisk men ganska tuff, då vår dotter alltid vaknar med ett vrål och vill ha mat direkt, så när jag väl vågar mig ut blir det amningar på närmaste cykelställ osv. Ser inte röken av varken latte eller långpromenader. Går iväg på egen hand första gången den 29e för jobbets vinstdelningsfest, och får där utmärkelsen som "Årets Stretchare". Springer tjejmilen sista augusti, betydligt långsammare än tidigare år men ändock joggandes hela vägen med en sluttid på 63 minuter.
September
Tillvaron börjar falla på plats och jag börjar ge mig ut och socialisera runt om i stan. Har första träffen med mammagruppen. Tar med en 2 månader gammal Stella på VM-kval på Råsunda. Årliga familjemästerskapen i golf går av stapeln på Isaberg, och jag har vilat mig i form verkar det som då jag slutar tvåa. Henke har semester och vi fortsätter ner mot västkusten för en veckas semester, då vi åker runt hos vänner och hälsar på. Har roligt på Lottas möhippa, men får ett bakslag i Stellas flaskätning.
Oktober
Börjar blogga, efter att under ganska lång tid ha fört noteringar om Stella i ett trist word-dokument. Har hur roligt som helst på Lotta och Marcus bröllop, där vi även är toastmasters och har Stella med på festen med mina föräldrar då hon fortfarande totalvägrar flaska. Njuter föräldraledighet totalt, med nya inslag som SATS-träning, öppna förskolan och babysim, och hittar ät- och sovrutiner för Stella, som efter månader av sena kvällar börjar somna runt 7-8 på kvällarna, utan att ammas till sömns. Himmelrike!
November
Fortsätter på samma sätt som i oktober. Börjar spela innebandy igen, efter tidigare enbart lite sporadiskt tränande tidigare.
December
Festar för första gången på 14 månader, då vi har lite glöggpartaj hemma. Stella spenderar sin första natt utan sina föräldrar, och sover bra med sin farmor och farfar. Lämnar senare Stella ett helt dygn för att träffa en kompis i Örebro, och Stella bekänner färg och blir bättre kompis med flaskan. Firar jul i Dalarna, och har mysigt värre med massa vinteraktiviteter i underbart väder.
Julafton - ett evigt åkande?
Andra åsikter är ofta att "varför ska jag umgås med dem (ofta åsyftandes långväga släktingar) på jul om jag inte gör det resten av året?".
Jag tycker (möjligen som den obotlige optimist jag är) att det hela verkligen är en inställningsfråga, och blir ungefär så jobbigt som man gör det.
Några tumregler:
1. Gör inte en massa saker av tradition. Det gör det oftast bara jobbigare för alla inblandade - framför allt då det också ofta innebär ett uns av dåligt samvete hur man än väljer att göra.
2. Se möjligheterna istället för problemen!
Detta känns det som att vi har tagit fasta på i min familj. När vi är med min familj, dvs varannat år, så innebär det att vi firar med en så "intressant" blandning som mina föräldrar, min storebror med familj (sambo + 2 barn), min storebrors tjejs storebror med familj (sambo + 2 barn), min storebrors tjejs föräldrar, min storebrors tjejs storebrors sambos föräldrar. Hängde ni med!? :-)
Då kan man ju egentligen tycka att det är lustigt att fira med sådana som man träffar just denna gång på året endast - iallafall i vårt fall. Ja, alltså vi hänger inte så ofta med min storebrors tjejs storebrors svärföräldrar om man säger så. Men som vi konstaterade igår - det är ju ruggigt trevligt när vi ses då just på jul, så det är bara något positivt att vi kan fira ihop alla så utan konstigheter. För barnen (ja, förutom Stella alltså) är det såklart hur kul som helst att ha både sina mor- och farföräldrar på plats hela julafton.
Övrig släkt, som mina fastrar och mostrar och farmor och sånt så finns ju dels en julaftonsförmiddag, men också juldag, annandag och en massa andra lediga dagar kring jul. Så det innebär ju bara att sprida lite på det mysiga!
Näe, fram för lite kreativa och pragmatiska lösningar helt enkelt, och bort med allt vad dåligt samvete och pusslande för pusslandets skull heter!
Och på tal om det så kommer Henkes föräldrar och syster upp hit till Dalarna imorgon för lite extra firande, eller ja framför allt mest bara trevligt umgänge under helgen. Det blir ju hur trevligt och bra som helst!
Optimisten har talat! ;-)
Och vad heter din lilla pojke då?
Men jag. Jag är inte fullt lika smidig jag. Jag har flera gånger sagt Han eller Hon till en bebis - fast bara de gånger jag känt mig helt säker på barnets kön. Typ när jag kallade lilla flickan på babysimmet som lånat storebrors blåa badbyxor för Han. Eller igår på öppna förskolan när jag frågade den söta lilla svartklädda flickans mamma vad hennes pojke hette.
Så med det här inlägget vill jag bara säga Förlåt till alla er där ute som råkat ut för mina felaktiga antaganden! Jag ska börja fråga först.
Fast å andra sidan kanske den med tydliga flick- eller pojkkläder på sitt barn tar mer illa upp om man frågar vad det är för sort, än vad de med neutrala eller "omvända" kläder på sitt barn gör om jag antar fel? Fy vad svårt! Jag håller nog tyst nästa gång och bara frågar vad mamman heter. DÅ kan vi snacka wild and crazy!
En prinsessa, för att..?
Jag undrar lite varför? Och då menar jag alltså för barn som är för små för att själva uttrycka en åsikt.
Jag kan hålla med om att rosa är jättegulligt på små tjejer (precis som på deras mammor). Jag är också helt införstådd med att det finns mycket söta inredningssaker med prinsesskronor osv. Likaså kanske man bara tycker att det är gulligt och inte lägger några (medvetna) värderingar i det alls. Och ja, både jag och Henke kallar såklart Stella för vår lilla prinsessa emellanåt, och hon har absolut en del rosa kläder.
Men jag pratar inte om några gulliga saker, utan om prinsessa och prinsesstema rakt igenom, i absurdum. Det vimlar trots allt av sådana runt om... Se här och här och här och här för att få en bild av vad jag menar. Eller kanske här, hos Stellas amerikanska kändis-namne...
Men jag kan inte låta bli att fundera på det här med prinsesstemat i barnrummet.
Min dotter är en prinsessa. Här sover en prinessa. Nej, detta rimmar ganska illa i mina öron, faktiskt.
Vad symboliserar prinsessan egentligen, och varför är jag rent spontant så emot hela grejen?
Dessa är några anledningar jag kommer på, såhär på rak arm.
1. Prinsessa är ett rent flickigt tema. Det tar emot för mig, som vill leva jämställt på alla plan, att från början göra en dotter till en prinsessa, verkligen en flick-flicka (precis som jag tänkt tvärtom om jag fått en pojke).
2. Prinsessa förknippar jag med ord som gullig, söt osv. Jag vill inte att dessa ord ska vara de man främst förknippar med ett barn. Jag föredrar ord som tuff, rättfram, självständig, aktiv, social.
3. Jag ser också prinsessa lite som lite skör, som behöver tas omhand osv. En liten klenod på något vis. Inte heller detta går ihop med mina värderingar för fem öre, med vad jag står för.
Går det att komma ifrån att prinsessa har en klang av flickighet, utseende, skörhet och objektifierande?
Lite läskigt om PoP's fleeceoverall
Vi har en liknande overall åt Stella, och faktum är att jag en gång fått ta av luvan som hamnat just över hennes ansikte när hon sov. Hon låg i vagnen, och när jag kollade dit så hade hon fått huvan över ansiktet så att den liksom fastnat under hakan. Tyckte då att det var läskigt, men hetsade inte upp mig nämnvärt - det fanns ju ändå "hål" på sidan om ansiktet. Likaså kollar jag henne med typ 5-minutersintervaller högst, så huvan hade åkt dit precis innan jag såg det. Men efter den här artikeln så får jag rysningar bara jag tänker på incidenten.
På webbsajter diskuteras nu detta, och det spekuleras i om pojken i artikeln hade en för stor overall, och att det var därför det kunde hända. I Stellas fall så är overallen i storlek 62, och det hände för en månad sedan ungefär - så absolut inget som beror på overallstorleken!
Andra anser att föräldarna borde ha full uppsikt över barnet hela tiden, så att det absolut inte är klädfabrikantens ansvar utan föräldrarnas. Givetvis finns en poäng i detta, men seriöst - i praktiken... Finns det NÅGON som har det? Sitter föräldrar helt seriöst och tittar på sitt barn som sover hela tiden? Är det ens vettigt?
Jag tycker faktiskt att det känns lite fel att huvan går att få över huvudet så. Alla leksaker som är godkända är ju testade ur säkerhetssynpunkt och dras tillbaka så fort något visar sig vara osäkert, så nog vore väl samma logik gälla för kläder som visar sig kunna vara farliga? Eller resonerar de som anser att föräldrarna ska ha barnet under uppsikt när det sover varenda sekund likadant gällande leksaker - att om en bebis rycker av en knapp som är öga på ett leksaksdjur och sätter i halsen så har företaget och leksaksdjurets utförande ingenting med det att göra, utan det är föräldrarnas fel som inte såg när barnet käkade på djuret? Som inte satt och iakttog varje sekund av lek?
Jag kommer inte börja sitta och vaka över henne när hon sover. Inte heller kommer jag sluta låta henne sova utomhus med barnvakten på. Däremot kommer jag från och med nu fälla ner huvan när hon ska sova om jag inte har henne helt under uppsikt. Att det blir betydligt knöligare under huvud/hals får man ju ta i sånt fall...
