Jag förstår inte
Själv har jag alltid när H ska jobba inställningen att jag ska gå upp. Och det gör jag till stor del också. Självklart, eftersom han ska jobba, och jag ändå har chansen att ta igen sömn under dagen om jag verkligen behöver... Men blir det för mycket, eller jag har sovit enormt dåligt senaste nätterna eller så, eller av någon annan anledning bara inte orkar, då är det givet att H går upp istället. På helgerna delar vi. Vi sysslar inte med millimeterrättvisa. Här existerar ingen "varannan-natt"-logik. Men vi ställer upp för varandra. Med förnuft och känsla. Och jag är övertygad om att det i slutändan blir precis hur rättvist som helst.
Jag har tipsat om Sanna Lundell tidigare, och när jag läser detta så måste jag göra det igen. "Kräv din sömn, kvinna. Din lyckosömn. Din mammasömn." Så avslutar hon det här inlägget. Och oj, vad jag håller med.
Så sant... Verkar som om en del pappor inte riktigt förstår det här med att vara förälder. Träffade en pappa häromdagen som på fullaste allvar sa "Min fru brukar säga att hon är trött, och hon är bara mammaledig. Tänkt då hur jag känner mig som jobbar hela dagarna."
Om den inställningen är vanlig, är det kanske inte så konstigt att män inte anser sig behöva dela ansvaret på natten. Grattis till dig. Din man tänker uppenbarligen lite längre...
Förresten var det jag, Vendela, som skrev förra inlägget. Du har sund inställning till det mesta L. Alltid lika roligt att läsa din blogg.
Håller med till hundra procent. Hos oss nattvakar den som orkar, eftersom vi nattvakar nästan varje natt så skulle något annat vara helt orimligt! Vendelas bekanta pappa är min mardrömsman förresten ;-) .
Jag förstår inte heller det. I början när Alfons var nyfödd hade man inte mycket val eftersom han skulle ammas och det är svårt för maken att hjälpa till med det ;-) men efter det fick han också pallra sig upp mitt i natten. Skulle han vägrat hade vi nog snackat skilsmässa nu ;-)
